Det här är en blogg för blattar och blattekramare runt om i landet. Det här är en blogg om solidaritet och respekt, om lärande och integration, om rasism och avhumanisering.
När jag föddes var jag blatte, eller halvblatte om man ska vara specifik, eller "barn med en utlandsfödd förälder" för att vara helt korrekt. Med åren har invandrarbegreppet förändrats. Finnar, polacker och ungrare som arbetsinvandrade till Sverige vid ungefär samma tid som min far flydde diktaturens Portugal, har nu medelålders barn som tillhör landets mest högljudda rasistiska företrädare. Begreppet "vit" har breddats och gäller idag fler européer än förr. Kanske att t.o.m jag räknas dit.
Blattegränsen har förskjutits något och utomeuropeiska svartskallar är ju så mycket svarthårigare och konstigare, det håller ju t.o.m en och annan gammal jugge med om.
Vi lever idag i en värld som på många sätt påminner om 30-talets Tyskland eller för den skull USA. Det är en värld där människors etnicitet och olikheter på något galet sätt återigen anses göra oss mer eller mindre värda.
Sverige är idag ett land där ett rasistiskt, nynazistiskt parti anses vara helt legitimt att rösta på för en femtedel av befolkningen. Och det är detta parti som vår regering förankrar all sin politik i. Liksom det stora oppositionspartiet ständigt förhåller sig till.
Det är ett Sverige där våra politiker uppriktigt blir förvånade över att någon dåre får för sig att meja ner studerande invandrare med jaktgevär på en skola. När politikerna nu ägnat närmare ett årtionde åt att demonisera invandrare och nedmontera vår sociala välfärd.
Så idag var det minneshögtid för de till övervägande delen invandrade offren i den värsta skolskjutningen i Sveriges historia... Jag delade den stunden med mina svenska som andraspråks-studenter. Det var en tung dag.
För att mina studenter är precis de studenter som dödades i Örebro. De kämpar varje dag. De går till skolan och lär sig ett obskyrt språk i ett litet udda land i norr medans krig, religion, förtryck eller fattigdom härjar i deras hemländer. Deras barn har ryckts upp från sina rötter, sitt språk, sitt hem och sin trygghet och försöker ändå lära sig ett språk samtidigt som de försöker passa in och lära sig saker i skolan. Trots att deras uppehållstillstånd är osäkert som fan och pappa är kvar i hemlandet och brorsan dog av en mina och de har ohanterade trauman och oroliga färäldrar.
Vi kräver så oerhört mycket av dessa människor och så få av oss tar oss tid att ge dem en klapp på axeln och säga: - Fan vad stark du är! Kämpa på!
Istället ägnas allt politiskt arbete åt att misstänkliggöra dem, försämra deras migrationsvillkor och bidra till att hat sprids och genomsyrar folks sinnen.
Vi måste verkligen steppa upp vårt integrationsarbete. Vi måste se människor som människor och bygga ett bättre samhälle tillsammans.
Helst nu.
No comments:
Post a Comment